Kapitel 1: Lisas Början

Det var en varm försommarkväll. Lisa satt på en stenkant längs ån. Vattnet virvlade nedanför, och små duniga ankungar simmade förtvivlat åt alla håll.
Sådana löjliga simmare tänkte hon, var inte dessa födda till att simma?
De var de ju, men inte fullärda än. Annat var det med tjejen som låg och guppade bland vassen med ansiktet nedåt i vattnet.
Lisa tittade på henne, länge. Hon tänkte på sin mamma. Hon hade också legat och guppat sådär, i vassen utanför deras stora trävilla. Då för 10 år sedan. Lisa var 9 år då.
Hon hade precis som vilken unge som helst kommit hem från skolan och klivit innanför dörren.
Där hade mamma stått, snälla rara mamma, Lisas favoritperson i hela världen.
Nybakade kakor doftade genom hela huset. Och man fick äta så många man ville.
Det fick man alltid för Lisas mamma, för hon var en sådan person som inte sade åt sina barn att vänta till efter maten.
Så Lisa hade glatt tagit en kaka från fatet mamma hållit fram. Så underbart god den var!
Hon kunde fortfarande komma ihåg smaken. Inga andra kakor smakade så.
Mamma hade frågat Lisa om hon ville följa med ut på bryggan, som låg nedanför huset.
De kanske skulle spela spel? Eller meta? Eller ville Lisa helst fånga grodyngel, som hon alltid gjorde om vårarna?
Hon visste inte, men hon följde med mamma ner på bryggan. De kom ut i solen, den värmde så skönt.
Mamma gick fram till kanten och satte kakfatet på bänken bredvid sig, medan hon själv fortsatte stå och titta på utsikten över vattnet.
Lisa kom några steg bakom. Det var då det hände. Världen började snurra för Lisas ögon.
Det kändes som att det gick stora vågor på vattnet, fast det egentligen inte var så mycket som en krusning på vattenytan.
Lisa vinglade till, och mamma vände sig om för att se vad som pågick.
Yrseln försvann, men ersattes med ens av en känsla Lisa aldrig känt förut.
En mörk sorts känsla. En vilja som ändå kändes som en motvilja vällde upp inom henne. Hon visste inte hur hon skulle hantera den. Men mamma stod där och sträckte ut armarna för att  omfamna henne i en kram.
Lisa älskade kramar. Så hon tog några vingliga steg framåt, men precis när hon skulle låta sig omslutas av mammas trygga armar satte hon händerna i hennes mage och tryckte till.
Hårt.
Så hårt att mamma tappade balansen och föll baklänges ner i vattnet och slog huvudet i en sten.
Ett enormt plask, och en konstigt ljud löd när mamma slog i huvudet.
Som förstummad stod Lisa där och tittade. Hon förstod inte vad hon gjort.
Det konstigaste var att hon inte kände ånger, sorg eller ilska.
Bara ett stort tomrum. Tomt på känslor.
Lisa vände sig om och gick upp till huset igen. Hon hade tagit kakorna med sig, och satte sig tillrätta i ett mysigt hörn av soffan och åt. Där satt hon tills hennes pappa och syskon kom hem flera timmar senare.
Det blev med ens ett kaos i huset.
Eftersom mamma alltid var hemma först i vanliga fall hade pappa gått ut på gården för att se efter om hon var där. Då hade han sett henne i vattnet.
Alla skrek. Alla sprang omkring. Alla grät.
Alla utom Lisa. Hon var tyst, stirrig. 
Polisen kom, ambulansen kom. Men det var redan försent. 
Alla blev utfrågade, men den enda som verkligen visste vad som hänt var Lisa.
Och hon sade ingenting. Ingenting syntes heller på henne.
Och alla var som mest tröstande mot henne eftersom hon var yngst.
Så varade tillvaron ett tag, familjen var i sorg, tröstade varandra. Alla ansåg att Lisa tagit störst skada, eftersom hennes personlighet var som bortblåst. Det enda hon gjorde var att stirra rakt fram och var tyst.
Så hade det varit. I 10 år.
TIO år. Nu var hon 19, och hade inte pratat ett knyst sedan den dagen.
Det var detta Lisa tänkte på när hon såg tjejen i vattnet. 
Och precis som förra gången tittade hon bara. Tills hon tillslut gick ner till vattnet och tog tag i armen på den döda.
Hon släpade henne hela vägen tillbaka till huset som nu var ett ruckel, så förfallit det hade blivit på 10 år.
Ingen utom Lisa bodde ju där nu.
Hon drog in tjejen i köket, lyckades sätta henne på en stol och band fast henne så att hon inte skulle ramla av.
Huvudet pallade hon upp med en golvmopp. Ansiktet var svällt av vattnet, och ganska så sargat.
Lisa tog fram en burk kakor och satte sig mitt emot.
De första orden som kom över Lisas läppar på 10 år var "Hej mamma, välkommen hem. Jag har saknat dina kakor förfärligt mycket!"

Nu ska jag förklara för er kära läsare, att detta var ju som ni kanske förstår inte alls Lisas mamma, utan någon helt annan. Någon stackare som av någon anledning hamnat i vattnet.
Detta förstod ju inte Lisa, eller om hon gjorde det men inte brydde sig. Det vet inte vi.

Förord

Denna blogg ska te sig som en bok, där varje inlägg är ett kapitel.
Ni ska nu börja läsa historien om Psykopat-Lisa.
Detta är en högst tragisk historia, där Ni får följa psykopaten Lisa i hennes vardag.
Ni bör med aktning läsa denna bok, ty om Ni icke tål våldsamheter och annat vedervärdigt bör Ni stå över.
Den kan även innehålla spänning, om Ni är för sådant.
(O)trevlig läsning
Författaren